esni

Det ser verkligen ut som att det står "Katrin massaged you!". Men det har hon inte. *Besviken*

Och en snabb shout out till Isak, Magda och morfar som alla fyller år idag. GRATTIIIIIIS!!

När jag kom hem från dagens träning (Afrodans och Zamba) satte jag mig som vanligt i köket för att äta. Tyvärr var inte hungern med mig och jag kände att det var onödigt att äta när jag inte var hungrig (förmodligen var jag inte hungrig tack vare den nya gott och blandat-påsen jag och Katrin inte delade på efter träningen) (äcklig var den också). Jag gav upp kampen mot den oexisterande hungern, suckade djupt, sneglade argt på det supergoda brödet som låg där och gick och borstade tänderna. Nu ligger jag har i min säng, sisådär 10 minuter senare och vet ni? Jag är dödligt hungrig. FML.

Jag kom på att jag lämnade er i sticket med världens mest spännande cliffhanger... Det här med att blogga är inte min grej längre... Men håll ut vänner, det kommer inom en snar framtid (2-3 år kanske).

Hur som helst, snart (" ".. hehe) börjar engelskan och vi ska läsa om obizzity. Rolli-rolli-rolliders. Imorse missade jag bussen med kanske två min så jag var tvuuuuuuuungen att ta bilen. Så himla synd..... heheheheh.

Jag har några skumma röda prickar på min högre underarm... Varför? Det vet varken du eller jag.... De kliar som tusan..

Hmm... Det var allt för nu.

Peace.

När vi var i Stockholm i fredags sätte mamma ihop några ord som blev en mening som inte så ofta yttras: "Kom Ester, jag vill köpa en sak till dig!". Den chocken, jag vet! Jag kan knappt tro det själv. Men hursomhelst. Mamma drog (haha) med oss in till en affär som heter Happy Socks, som bara säljer (trot eller ej) strumpor. Jag var i paradiset, typ. Jag fick välja ett valfritt par, och det var lättare sagt en gjort. Tillslut valde jag, och oj vad man ser att det är mina strumpor.

Om ni som tror att ni kommer få se hur strumporna ser ut just nu, kan jag säga att ni har fel. Jag visar dem en annan dag. (Och nej, det är inte för att jag verkligen inte orkar lägga ner energin på att fota och ladda upp, utan för att jag gör som alla andra modebloggare (nämligen cliffhangrar skiten ur er).) Jag förstår att denna cliffhanger är näst intill oooooolidilig för er, mina kära läsare, men livet är jobbigt ibland.

Och till er som tänker "vad var meningen med ett 100 mil långt inlägg som handlade om ett par strumpor, och knappt det?" så vill jag säga: jag har ingen aning.

Peace.